JENNY HAR HAFT STOR NYTTA av sin egen livserfarenhet när hon försöker vara ett stöd för Sussanne i de tuffa perioderna. Men hon understryker att det är viktigt att fokus hela tiden ligger på tjejen.
– Jag har berättat saker om mig själv för Sussanne när jag har känt att de har behövts för att hon ska veta att jag förstår henne. Annars fokuserar vi bara på Sussanne, det är ju lite annorlunda än med vänner där man pratar om bådas liv.
Det här blir en annan typ av relation eftersom det finns en struktur över hur, när och hur ofta man träffas . Och så har man ju ansvar som coach att driva en process och måste kunna
hålla lite distans för att kunna hjälpa.
JENNY VILL INTE VARE en rådgivare så hon ger sällan några konkreta tips. Istället försöker hon
fungerar mer som ett bollplank som hjälper Sussanne att reflektera över sin situation och
själv komma på lösningar på sina problem.
– Jag tror att det är Sussanne som har gett sig själv tips när jag har frågat hur hon ska göra i
olika situationer, säger Jenny.
– Ja du har frågat och så har jag tänkt efter och kommit på vad jag ska göra, skrattar Sussanne.
För Sussanne har det varit viktigt att veta att hennes coach varit med om liknande saker så att
hon förstår hur hon känner sig. Sussanne litar tillräckligt mycket på Jenny för att kunna berätta
om allt förklarar hon. Hon tror att det hade varit svårare att prata med någon som inte vet hur det är.
Jenny nickar igenkännande. Hon vet hur det är att inte våga prata om sina problem.
– När jag var yngre skämdes jag för att prata om hur det var hemma. Det var ingen som visste,
för jag kände att det gick inte att förklara. Jag saknade att ha någon att prata med då.
När Jenny och Sussanne träffas första gången sedan deras avslutning i maj har det gått fem
månader sedan de bowlade, åt glass i solen och sade hej då.
– Det var jobbigt att avsluta och jag saknar fortfarande den tiden vi hade tillsammans. Jag
fick ett halsband av Jenny som jag har på mig jämt. Det är min lyckoamulett och hon har en
likadan, berättar Sussanne.
TVÅ MINNEN FRÅN tiden med Jenny minns Sussannes starkast. Den ena är gången när det
blev en krissituation hemma hos henne där polisen var inblandad och hon smsade Jenny
som hjälpte henne. Det andra var när de firade hennes artonde födelsedag tillsammans med
middag inne i stan.
– Vi var på en mongolisk restaurang och käkade på kvällen, skrattade och pratade.
Sedan fick jag en present, en bok och ett jättebra lypsyl. Det var jättebra, berättar
Sussanne.
Men den allra bästa träffen någonsin var en av deras helt vanliga långfikor på Kulturhusets
takkafé när de pratade, skrattade och pluggade lite. Sussanne gillade att de hade så mycket tid
att prata. Stunderna tillsammans med Jenny var ljusglimtar i tillvaron för Sussanne.
– Vi hade kul och skrattade väldigt mycket, jag såg alltid fram emot dem. Efter att jag hade
träffat Jenny så började jag direkt att längta efter nästa gång. Det var det roligaste jag visste.
Tiden med Jenny har satt sina tydliga spår hos Sussanne som känner sig gladare nu.
– Jag är mer uppåt liksom. Jag kan ha kul, det kunde jag inte innan. Då tänkte jag att jag aldrig skulle kunna ha kul, skratta och umgås men det kan jag nu. Jag gör inte massa fler
roliga saker men jag känner mig gladare inuti, berättar Sussanne.
JENNY FYLLER I att hon tror att det var något som kom med att Sussanne fick bättre självkänsla
och tillät sig själv att vara glad och fokusera på det positiva. Men trots alla stora förändringar vet Sussannes föräldrar fortfarande inte om att hon träffade en coach i nio månader. Även fast Jenny blev så viktig för henne.
– De skulle inte acceptera att jag träffade Jenny eftersom de inte vill att folk ska veta vad
de håller på med hemma. Men det är ju bra för mig att prata ut, säger Sussanne.
Jenny har också fått ut mycket av tiden med Sussanne.
– Jag har vuxit och utvecklats som person. Att prata med Sussanne har även lärt mig
mycket om mig själv, säger Jenny. Sussanne saknar tiden tillsammans med
Jenny och ibland, när det behövs, plockar hon fram hennes röst i huvudet.
– »Ge aldrig upp« sa Jenny en gång till mig när jag mådde som sämst och bara ville försvinna.
Jag tänkte först att det inte skulle funka, att jag inte skulle orka. Men jag gav inte upp då. Det har jag tänkt tillbaka på många gånger; att jag inte ska ge upp hur jobbigt det än är, för det har jag sagt till Jenny, berättar Sussanne.
Moa Stridde