Jenny och Sussanne matchades ihop hösten 2007 för att de hade en liknande uppväxt med missbruk i familjen. Deras relation varade inte så länge; redan i maj fick Jenny ett nytt jobb och tvingades sluta som coach. Men tiden de fick tillsammans gjorde stor skillnad i bådas liv.
DET VAR PÅ HÖSTEN för drygt ett år sedan Sussanne kände att hon behövde en vändning. Livet var tungt och hon hade svårt att känna sig glad. Hon hade hört om United Sisters genom en kompis men visste inte säkert
vad det var.
– Jag gick in på hemsidan och läste om coacher men jag vågade inte ringa så jag skickade ett mail i stället. Sedan ringde projektledaren upp mig och vi bestämde tid för att ses, berättar Sussanne tyst.
Det var tungt att bära bördan av missbruket hemma, mobbingen i skolan och ensamheten på eftermiddagar och helger själv.
– Jag hade väldigt dåligt självförtroende och sa till mig själv att jag var ful. Jag tror att det var för att många i skolan har sagt att jag är det.
NÄR SUSSANNE KOM till United Sisters första gången fick hon berätta om sig själv och vad hon hade för önskemål på sin coach. Det viktigaste var att det var någon positiv.
– Jag tänkte att jag behövde någon som var utanför familjen men ändå äldre. Jag ville ha hjälp med att få upp mitt självförtroende, ha kul och tänka på något annat än problem, säger Sussanne.
Ungefär samtidigt avslutade Jenny United Sisters coachutbildning, som hon halkat in på genom en kompis. Jenny beskriver sin uppväxt som väldigt turbulent. Hennes ena förälder missbrukade, hon förlorade närstående och fick diagnosen diabetes när hon var 14.
– Jag hade turen att träffa människor som hjälpte mig när jag behövde det som mest. Jag sökte mig till United Sisters för att kunna vara en människa på vägen för någon annan. Det kändes viktigt att dela med mig av de strategier jag har
lärt mig för att hantera allt det jobbiga, tänka annorlunda och hitta sätt att förändra tillvaron. Sussanne och Jenny träffades först tillsammans med United Sisters projektledare. Sedan fick Sussanne avgöra om hon ville fortsätta träffa just Jenny. Jennys nervositet för att bli bortvald visade sig vara helt onödig.
– Jag kände redan första gången att jag ville ha Jenny som coach. Jag vet inte varför, det var bara en känsla; det kändes så bra, berättar Sussanne och ler stort mot Jenny.
– Jag kommer ihåg att jag fick ett sms av dig efter mötet där det stod att du såg fram emot nästa gång vi skulle ses, det var så skönt att få bekräftat att det kändes bra för dig med, säger Jenny och ler tillbaka.
FÖRSTA GÅNGEN DE sågs själva var på citykaféet »Bolero«. Sussanne hade valt ett av Jennys favoritfik. De satt där i en och en halv timme och pratade och lärde känna varandra.
Det lossnade ganska snabbt, berättar Jenny.
– Det var lite pirrigt men det gick fort att bli kompisar. Vi tyckte likadant om mycket och gillade till och med samma lukter, det märkte vi när vi gick in i en affär tillsammans, minns Sussanne.
Sussanne berättade nästan direkt för Jenny om sina föräldrar, men den första tiden tillsammans pratade de inte så mycket om det. De gick på bio, bowlade och fikade för att lära känna varandra.
– Susanne tänkte inte på det i början, hon ville bara ha kul. Behovet av att berätta kom längre fram när hon kom på att det var skönt att prata om det jobbiga också, säger Jenny.
Moa Stridde