Helena var sjukskriven och letade efter volontärer till ett katthem. Kaysa hade destruktiva tonår med missbruk, ätstörningar och självskadebeteende. De möttes första gången för fyra år sedan i foajén på Fryshuset.
Trettonåriga Kaysa stod och väntade i rosa babydollklänning, matchande page och tiara. Helena mötte upp i piercings och svart smink.
- Jag tittade på Kaysa i receptionen och tänkte att ”undra om det inte är hon”. Hon såg ut som en tjej de skulle matcha ihop mig med, skrattar Helena men minns att hon ändå inte gick fram direkt.
- Man kan ju inte hoppa på första bästa tonåring, ler hon.
HELENA SPENDERADE sin tid som sjukskriven med att hjälpa hemlösa katter. På en hemsida för volontärarbete såg hon en länk till United Sisters och sökte direkt. Inför första intervjun klädde hon sig så ordentligt hon kunde.
- Jag var jätte nervös och klädde upp mig strikt i kavaj och lång kjol. Jag ville se så ordningsam ut som möjligt för att de skulle tycka att jag passade som coach. Men när jag kom dit så märkte jag att det inte spelade någon roll. Coco som intervjuade mig hade långt svart och rött hår, massa tatueringar och ring i näsan. Då tänkte jag ”vad fan håller jag på med”.
Helena fick börja utbildningen till coach nästan på en gång. Ganska snart fick hon höra att det fanns en tjej som hon skulle passa bra ihop med.
- JAG VAR JÄTTE NERVÖS innan jag skulle träffa Kajsa också och tänkte ”varför ska jag göra det här, jag vet ju ingenting om ungdomar”, minns Helena.
Kaysa halkade in i en av United Sisters tjejgrupper efter att ha letat efter lektioner i kampsportsdansen Capoeira på Fryshuset.
- Jag hade inte så mycket för mig just då och hade problem med maten. Jag var nojjig över grejer och hade inte så mycket kompisar. Eller jag hade kompisar men jag kände att jag borde ha fler, att jag borde göra mer grejer och ha mer intressen. Jag hade hållit på med dans innan men slutade eftersom jag fick komplex. Jag behövde en ny hobby och United Sisters lät coolt. Jag hamnade i en jättebra tjejgrupp med engagerade ledare och mysig stämning.
Det var en av ledarna i gruppen som tyckte att Kajsa skulle må bra av extra stöd och föreslog att hon skulle prova på att träffa en coach.
- JAG TÄNKTE ATT nu kommer säkert en tant i tofflor och säger ”- Jag har varit precis som du, men Jesus räddade mig”. Men Helena verkade riktigt skön. Jag hade redan fått bra intryck av de vuxna på Fryshuset så jag var positivt inställd även om jag var rädd att coachen inte skulle tycka om mig, minns Kaysa.
Första träffen gick bra, det blev inte så många tysta stunder som de båda hade varit oroliga för. I stället kom de på att båda var vegetarianer och gillade kaffe. Och att Kaysa gillade tofu men för tillfället levde på järntabletter och apelsinjuice. Den första tiden tillsammans använde de till att lära känna varandra, berättar Helena.
- Jag tyckte att Kaysa var väldigt smart för sin ålder; jättebeläst och insatt i feminismen. Det blev rätt naturligt att vi fikade två timmar, en gång i veckan. Vi sågs så i två år, sedan började jag som tjejgruppsledare på United Sisters och Kaysa gick i min grupp.
Helena visste att Kajsa hade det jobbigt men vad det handlade om fick hon berätta själv. Helena har aldrig haft problem med missbruk eller ätstörningar men vet där emot hur det är att brottas med självskadebeteende.
- ALLTING ESKALERADE i tolvårsåldern och jag började missbruka alkohol och droger. Jag skolkade väldigt mycket och umgicks med andra som hade alkohol och drogproblem, berättar Kajsa. Relationen med mina föräldrar var ganska dålig, jag ljög mycket för dem och ville inte vara hemma. Men när jag skulle träffa Helena kändes det okej att inte dricka. Jag tänkte att jag kan hålla mig nykter i dag för jag ska träffa Helena och det är viktigt.
Trots allt har Kaysa alltid känt att hon vill något mer med sitt liv, som en spärr mot att gå ned sig helt. Hennes stora räddning beskriver hon själv som sin starka tro på att allt skulle ordna sig.
- MIN DRIVKRAFT var att tänka att ”en dag kommer det här att vara över och så kommer jag kunna göra något annat”. Jag har alltid försökt att tro på mig själv, vad som än händer. När jag var liten så var jag ganska mobbad, men jag har alltid haft hopp och varit driven och ambitiös att göra saker. Så jag har försökt att ta mig igenom grejer på det sättet. Den kraften har varit starkare och svagare och i vissa stunder så har det varit väldigt svårt att tänka på det sättet. Utan stöd hade jag nog inte kunnat hålla den uppe. Framförallt så var det var bra att jag hade Helena eftersom att hon också har mått dåligt men tagit sig ur det. Jag tänker att en dag kanske jag kommer att kunna coacha en tjej och göra något för att inspirera någon i min situation, även fast det tog lång tid att komma dit jag är i dag och att jag fortfarande mår dåligt ibland.
I DAG SER Kaysa till att alltid ha mycket på gång. Istället för att fylla dagarna med att dricka och ta tjack så pysslar hon, jobbar ideellt och umgås mycket med människor. Det har hållit henne på rätt väg. Helena tycker att Kajsa gör på rätt sätt, men att det är viktigt att komma ihåg att man inte kan förtränga svåra känslor.
- Man kan inte fly från sina demoner, men man kan sluta fred med dem. Man ska alltid kämpa för att må bättre, men man måste hitta sina egna strategier, säger hon.
I backspegeln tror Kajsa att det viktigaste för henne var att hon i Fryshuset fick en plats där hon kunde känna sig hemma. En plats som var bra för henne.
- Jag behövde ett sammanhang som inte var destruktivt. Jag umgicks bara med andra ungdomar som också hade problem med missbrukade. Det var där jag kände att jag hörde hemma, det var mitt sociala liv. Där har Fryshuset och United Sisters hjälpt jättemycket eftersom att jag har fått ett nytt sammanhang som hjälper mig i stället för att skada mig. Även fast jag kan sakna den tiden där jag verkligen kände mig hemma, så hade det ett alldeles för högt pris. Nu hör jag hemma på Fryshuset genom det jag gör. Innan hörde jag hemma för den jag var då.
Moa Stridde