Vad är det du vill att din historia ska nå ut med?
– Jag vill gärna att den ska förmedla ett budskap om hopp. Att man faktiskt kan vända alla nedåtgående spiraler och att det inte finns några hopplösa fall. Vi som har den här bakgrunden behöver inte vara kriminella resten av livet. Alla förtjänar en chans. Jag tycker också att det är viktigt att förstå att det ser olika ut. Det är inte bara invandrarkillar från orten med ADHD som blir kriminella utan det kan vara kvinnor, personer i olika åldrar, med olika etniska bakgrunder, lågbegåvade lika mycket som högbegåvade. Det är viktigt att den bilden får vara nyanserad och komplex, att man bryter de här stereotyperna.

Vad hade kunnat nå fram till dig som ung?
– Det som faktiskt nådde mig och blev min räddning var när jag av en slump kom i kontakt med vad som då hette Unga Kris. Jag hamnade i en kontext där jag fann andra med min bakgrund. Jag hittade människor som trodde på mig och min förmåga, som gav mig en chans och inte dömde mig. Det var det som gjorde att jag så småningom kunde ta steget ut från kriminaliteten. Det var en process som tog några år, men jag hade inte varit där jag är idag om det inte vore för Unga Kris.

Hur kan samhället hjälpa unga tjejer i utanförskap?
– Mycket handlar om att erbjuda alternativ. Vill man att någon ska lämna ett liv och en kontext så måste man erbjuda alternativt umgänge, alternativ sysselsättning, alternativa sätt att tjäna pengar på och alternativa sätt att få bekräftelse på. Då är organisationer som Fryshuset, Unga Kris och olika typer av avhopparverksamheter jätteviktigt. Det förebyggande arbetet glöms ofta bort idag och fokuset ligger istället på att man ska straffa redan färdiga kriminella hårdare. Men alla kriminella börjar ju någonstans. Man måste våga prata förebyggande insatser även när det blåser som värst.

Vad har du för råd till unga tjejer i utanförskap?
– Jag tycker det är svårt att lägga ansvaret på de här unga tjejerna själva, snarare att jag vill förmedla ett budskap till de som möter tjejerna. Våga se hela individen. Våga krama de här arga utåtagerande tjejerna, våga förstå varför de byggt upp stenhårda murar mot samhället, våga tro på dem. Det är nog det som är viktigast, att känna att det finns en person som tror på en. Det kan vara en slöjdlärare, en polis, en granne, en kompis förälder. Man dömer så tidigt idag många gånger, stämplar unga redan vid förskolan. Det är fegt som vuxen att säga att man såg från början att det inte kommer gå bra för den här personen och ändå inte göra någonting. Man tar inget ansvar för att man tänker att det är någon annans ansvar. Har vi barn som dödar varandra så har ju vi misslyckats. Det är inte deras individuella föräldrar som har misslyckats utan det är ett helt samhälle av vuxna.

Vad motiverar dig?
– Någonstans känns det som att jag har fått en chans eller möjlighet som många av mina vänner inte fick. Jag vill inte bara kasta bort den utan göra något vettigt av den. Jag drivs ofta av känslan av att jag har ett ansvar att påverka, att hjälpa och att förändra. Jag tycker även att det är spännande att riva barriärer och att få trampa på ny mark.

Varför är Teater Fryshuset viktigt?
– Det Ulf och Emil från Teater Fryshuset gör är att de har valt att bli en röst åt de som många gånger inte har en röst i den offentliga debatten. Ofta debatteras det politiskt över huvudet på folk. Man fattar beslut utifrån en rapport man fått ta del av på ett möte någonstans. När man går och ser på en teater får man istället arbeta med sina känslor. Man får tankar som utifrån en empatisk synpunkt gör att man kan tänka sig in i personers situationer och upplevelser. Det bidrar till ett mycket mer humant och mjukare samhälle. Det är det som är skillnaden mellan att gå på teater och att läsa en rapport. Teatern tilltalar en annan del av en. Alla är vi ju människor. Även beslutsfattare och chefer på höga positioner är människor. Att tilltala den delen och att använda teater som verktyg är jättespeciellt. Att Ulf och Emil har valt att göra det för att lyfta de som är som allra svagast tycker jag är ett otroligt livsverk.

Bild tagen av: Satu Knape

Teatern FAKK ALLA är ett samarbete mellan Teater Fryshuset och Unga Dramaten, som nu följer upp de uppmärksammade uppsättningarna Klipp han och Bye Bye Bror med en sista och avslutande del i trilogin om skjutningarna och morden bland unga. Teater Fryshuset är en så kallad vittnesmålsteater som skildrar livsöden kopplade till samhällsaktuella ämnen. I likhet med tidigare uppsättningar är FAKK ALLA baserad på intervjuer. Denna gång med ett antal kvinnor från skilda delar av Sverige, som lever eller har levt ett kriminellt liv.

Läs mer om uppsättningen HÄR
Boka biljetter HÄR

Spelat